Jag tror att jag är lite för trött för att skriva någonting vettigt.

Mika sover nu så sött i sin säng, och Anton i vår säng. Ska på bara någon minut gå dit och göra honom sällskap, men först hade jag tänkt skriva några ord här.

Ni blir säkert less på att se mig skriva saker som detta... men oj så underbart livet som mamma är. Visst kan det vara tung och mycket jobb. Man får sällan särskilt mycket tid över till sig själv och skriken gör så ont då man försökt med allt, mat, ny blöja, närhet och allt det där men ändå infinner sig inget lugn. Man kommer på sig själv med att tänka på hur mycket lättare det ska bli när hon blir större och helt enkelt kan berätta vad som är fel så att vi kan hjälpa henne... men den tiden har nog sina problem den med. Om jag ska vara lite realistisk så kommer den tiden med stor sannorlikhet vara minst lika "jobbig".

Det roliga med att vara mamma, det roliga med att behöva ta allt detta jobb och ansvar, är att det inte är jobbigt. Det är underbart!

Mika är inget barn som skriker mycket. Hon är ett väldigt snällt barn, men när hon väl skriker, då hörs det! Visst, detta kan vara jobbigt för stunden. Det kan bli väldigt jobbigt när hon har en dålig dag och skriker i timmar. MEN, det gör inget, för sekunden då skriket tystnar och hon somnar i min famn, då känner jag en sådan kärlek till det underbara liv jag håller i min famn. En obeskrivlig kärlek som är värd allt.

Hon har börjat skratta några gånger per dag nu. Att hon började le var för mig någonting stort. Då kunde hon visa att hon var glad. När hon skrattar blir det, som ni förstår, ännu tydligare och det gör mig som mamma så otroligt lycklig.

Jag vet, detta blev ett svamligt inlägg med en massa lycka hit och dit, men det är lite så jag känner mig just nu. Jag svamlar omkring på fluffiga moln av lycka!